Usch på mig...

Jag tjatade hela försommaren (det som skulle föreställa försommar men mer påminde om en tidig morgon i norra Sibirien) om att jag var så glad att jag fått förlängd projektanställning att det inte gjorde något att jag skulle arbeta hela juli...
Men nu börjar det kännas segt och det är ändå mer än tre veckor kvar.
Jag blir gråtmild när sonen säger att han inte vill till sitt tillfälliga sommardagis och
jag blir tvärsur när grannarna åker iväg och badar på kvällen trots att jag har precis
samma möjlighet att åka, men "jag ska ju jobba i morgon"...
Vilken j-a tråkmåns jag är...

Sambon tog på sig att vattna blommorna hos en granne under hennes semester och jag har lovat en annan granne, så nu kan vi ju glatt ägna oss åt leka amatörträdgårsmästare medan alla andra åker bort.
Jag vet hur det kommer att sluta: jag får vattna på båda ställena, jag tror inte han har vattnat en blomma sedan jag flyttade in för fyra år sedan...

I eftermiddag ska JAG hämta på dagis då jag slutar tidigare än den svettiga sambon (han ringde nyss och sade att han var svettig, känns som viktigt information..;o)) och jag längtar redan.
Jag älskar ju den där lilla knatten och längtar ännu mer när han är på ett ställe han inte är van vid trots att jag vet att han har skitkul när han är där och att fröknarna är jättesnälla.
Sen ska vi fylla den lilla poolen på gården så att...mamma kan svalka fötterna?