Arg som f-n blir jag!!!!

Daterat: 050526
Jag läste i Jontas blogg i morse att det stod i tidningen att S-kvinnor vill att föräldraledigheten ska fördelas enligt följande; fem månader för mamma, fem månader för pappa och tre månader att dela på. Motiveringen:

– Det här är ett sätt att bemöta amningsfanatikerna på...
(TT)

Jag blir gråtfärdig när jag läser sådant och kommer då ihåg varför jag titt som tätt bestämmer mig för att sluta läsa alla sorters dagstidningar...Amningsfanatiker???
De som har uttalat sig måste antingen vara över fertil ålder, barnlösa och avundsjuka eller helt enkelt dumma i huvudet!!!!
Vad hände med ”bäst för barnen” och ”lägga grunden för ett empatiskt och fridfullt samhälle genom att skapa snälla och vänliga barn”?
Det är ju faktiskt vetenskapligt bevisat (utan Garniers Laboratory i Bonn eller var det nu var?) att amning i den mån den fungerar är det allra bästa för ett litet barn både ur näringssynpunkt och när det gäller trygghet/närhet...
Det är sååååå synd att det ska behöva bli en politisk/ekonomisk fråga, vad fan, släpp föräldraledigheten fri och gallra bland S-kärringarna och deras höga löner i stället, det jämnar nog ut sig i det långa loppet!

Försommarkänsla...

Daterat: Onsdagen den 25:e maj 2005 kl 09:31
Min andfåddhet håller i sig, dock med mindre intesitet än för några veckor sedan...
Jag försöker öka takten när jag är lite sen till pendeln eller T-banan, men det är lögn i h-vete att komma upp i något tempo att tala om.
Tur att man inte har ett Maraton framför sig, eller att man helt spontant har anmält sig till Vätternrundan?
Det räcker med lugn takt uppför ”pensiobacken” (uppförsbacken förbi seniorbostäderna) på vägen till dagis för att porerna i hårbotten och ansiktet ska öppna sig som armarna på en nyförälskad och börja pumpa ut vattenöverflödet från min för tillfället gigantiska kroppshydda...
Väl på dagis tittar fröknarna på en och verkar undra om jag passar på att jogga innan arbetet.
Jag tror jag ska försöka boka en tid hos min frissa och klippa bort lite av denna djungel (visste inte att håret växte mer om man ”vattnade” det...) som har börjat trassla sig uppe på huvudet...
Skulle egentligen vilja vänta tills jag återgår till normal storlek då en ny frisyr kanske inte alls passar annars, men what the heck, värre kan det ju inte bli, tänker i alla fall inte välja blonderat svalbo á la Kikki D:

http://expressen.se/index.jsp?a=300671

Då ser jag t o m hellre se ut så här:

http://www.expressen.se/index.jsp?a=125441

Hungrig hela tiden...

Daterat: Måndagen den 23:e maj 2005 kl 15:14
Jaha, så är det dags att försöka igen då...
Att bli av med några kilon som känns som de är i vägen...
Nu har jag kunnat skylla på cortisonet i en månad, men nu är dosen så låg att det värsta ätsuget bara MÅSTE vara borta, så nu finns det ingen återvändo.
Men det är som om hjärnan är programmerad att känna hunger, jag är ta mig f-n sugen på någonting precis hela tiden...
Antingen är mitt liv så tråkigt att mat har blivit det enda nöjet som får mig att fungera och gå framåt, eller så är någonting annat allvarligt fel...*suck*
Allvar, ja...Alvar, där har jag varit i helgen, på Alvaret alltså, Öland vackra ö...
Där kan man också äta...
Frukostbuffé på hotellet, grovt bröd med fet ost och pumpamarmelad, gyllengul äggröra med knaperstekt bacon, jordgubbsfil med hemblandad müsli, litervis med svalkande exotisk juice, stora koppar med fruktdoftande téer, ett par rostade mackor med rinnande smält smör och honung, jamen förstår ni, jag är ju sjuk, se bara hur jag beskriver frukosten, man dör ju om man inte får äta, och helst ska man äta hela tiden så att livet fylls med mening...
Om jag kunde jämka mig med att man blir tjock av att äta fel och hela tiden, fine, men jag mår ju illa varje gång jag ska dra på mig jeansen och konstaterar att knäböj med dem på är inte att tänka på...
Så i dag har jag faktiskt ätit grönsaker och frukt till lunch och jag kände mig mätt...i ca två minuter!
Så nu sitter jag här på min sena jour och biter bokstavligen ihop tänderna och längtar hem för att få gå och lägga mig, det är enda sättet att hålla sig från kylskåp och skafferi tror jag...
Får se om sonen vill gå och lägga sig tidigt idag, annars gör hans mamma det...själv...

Längtan...

Daterat: Onsdagen den 11:e maj 2005 kl 15:47
Efter att i snart tre veckors varit nästan maniskt pigg överrumplades jag idag av en matthet så stor att det känns som jag skulle kunna somna stående, om jag bara orkade stå upp...
Märklig känsla, bara tanken på att om en och en halv timme ta sig härifrån och hemåt får mig att vilja gråta...
Lungorna känns inte fullt så sammanpressade idag, istället ligger det ett bomullsludd innanför pannbenet och det är sövande bara att höra AC:n på rummet...
Jag får väl slänga upp mina 40:ior på skrivbordet och sluta de gröna en stund...
Jag kan se mig själv ligga i soffan hemma under en filt med en ruggigt underhållande deckare, en frisk mage och en stor skål med plandade chokladraliner, det vore något det!

En gång i tiden, när jag var singel och inte styrdes av en massa runtomliggande faktorer, utan kunde göra i princip vad som föll mig in, då kunde jag gå ner till Videobutiken, hyra en fem, sex filmer, gå förbi Vivo och köpa grillade revbensspjäll, chips och en stor påse blandat, gå hem igen, låsa dörren , dra ur jacket (då hade man inte mobiltelefon), fälla ner persiennerna, krypa ner i sängen, äta, titta och NJUTA!
Jag lovar, det var bättre än sex, nästan i alla fall...
Och när det gäller sambo och barn, just nu längtar jag så efter den tiden, och hur jag mådde då, att jag nästan skulle kunna byta ut dem en stund...fast bara nästan...bara nästan ...(förlåt...)

Vad har Kikki D och Alison Moyet gemensamt?

Daterat: Måndagen den 9:e maj 2005 kl 10:21
Vaknade tidigt i fredags och började nästan grina när jag mötte min bild i badrumsspegeln...jag hade transformerats till Kikki Danielsson över en natt!...Svullna lite rosiga kinder, en kalkonsladdrig extrahaka under den redan befintliga hakan och två ögonlock så svullna att Birgit Nilsson skulle bli avundsjuk...
Vatten i hela kroppen, jag känner mig som Shrek sånär som på färgen, hur jag än rör mig i lägenheten så tycks jag riva ner något, är det inte sonen som studsar in i ett hörn så är det en stol eller en hög med papper...
6 kilo vatten på knappt två veckor, hur ska detta sluta?
Som tur är så trappas cortisondosen ner sakta men säkert, hoppas bara kroppen fattar det också...
Denna vecka blir det diet hur tungt det än känns, medicinen har nämligen ännu en biverkning, JAG ÄR HUNGRIG HELA TIDEN!!!!!
Ju större jag blir ju mer kvittar det hur mycket jag äter känns det som, och eftersom jag även fått andnöd och flåssjuka så orkar jag knappt röra på mig heller....*fniss*
Jag låter som kvarterets gnällkärring, men då skulle ni ha hört mig INNAN medicineringen när jag hade ständigt magont dygnet runt, då var det ingen lek att leva med mig, fråga min sambo!
Så oavsett biverkningar och kroppsomfång så mår jag bättre än på länge, och vad det gäller Kiki D och Alison, jag kan ju välja att vara lik Peter Harryson en stund och vara lite klämkäck i stället!

Långt mellan gångerna...

Daterat: Tisdagen den 3:e maj 2005 kl 10:04
Nu har jag nog jämkat mig med att detta inte riktigt är en dagbok i ordets rätta bemärkelse, i alla fall inte en varjedagbok...
Ångesten över att jag inte hinner skriva varje dag börjar släppa, och jag har nog insett att det kanske inte ligger i hela världens intresse att läsa om mig dagligen...
I morse hällregnade det när jag slog upp mina gröna vid fyra-tiden (cortisonet gör att jag är pigg nästan dygnet runt, jag önskar jag kunde behålla den effekten resten av livet, det är SÅ häftigt att inte alltid vara trött...) och det kändes som hela världen bestod av vatten...
Smattret mot rutan var uppiggande i stället för sövande så efter lite snusande i sonens nacke klev jag upp...
Synen i badrumsspegeln fick mig att nästan skrika högt!...Nu har den negativa effekten av cortisonintaget satt igång och mina ögonlock hängde nästan över ögonen pga av allt vatten som kroppen samlat på sig över natten...
Efter ett försök att pinka ut överskottet insåg jag det fruktlösa i att försöka se snygg ut under medicinbehandling och käkade ett par mättande ost- och skinkmackor ihop med en rejäl näve tabletter (låter nonchalant, men det känns verkligen som en hel näve!)...
Mormor som blivit influgen för att ta hand om hostande dotterson gjorde mig sällskap och när jag bytt en mugg O´boy mot mina av sonen kidnappade skor så cyklade jag faktiskt, trots regnet, ner till pendeln...
Tänk att livet blir så oerhört mycket lättare och charmigare när man inte har ont?
Jag förstår inte hur människor med kroniska sjukdomar som har ont HELA TIDEN står ut?
Jag har ju ont till och från, och just nu från, och jag kan nog skatta mig lycklig att jag har fått den hjälp jag har...
Nu ska jag bara leta reda på karaktären någonstans nere en påse i garderoben så ska jag nog bli fit och lite lättare framåt mitten av sommaren kanske...men det är ju så gott att äta nu när jag äntligen kan!...kanske ska lära mig att vara mullig istället?...