De ljuva stunderna i livet...
Allt är inte betonggetton i södra förorterna, några smultronställen
finns det som är i det närmaste oslagbara.
Kaffetoppen i Slagsta, 78 trappsteg uppför berget till toppen, men det är
det värt! Mormor och barnbarn njuter i det fina vädret!
posted by maruschka @ 10:42 fm
10 Comments:
At 1:37 em,
Humlan said…
Och jag är lite trött (som om jag hade gått de 78 till den härliga utsikten)... jag läste bloggetton...
At 3:08 em,
maruschka said…
humlan- hihi, så kan det bli...De lockar faktiskt med att man kan äta upp de kalorier man förbränner genom att gå trappan upp, och där har de ju en point...
At 7:53 em,
Kattis said…
Oj Oj Oj, vad somrigt å mysigt det ser ut. Är det höst eller ......
At 8:17 fm,
maruschka said…
NQ - Snart är det höst, men i mitt hjärta är det sommar...(fniss)...gud, vilken poet man är...not!
At 11:50 fm,
Kattis said…
Vill ha sommar året runt *s*
At 1:56 em,
maruschka said…
nq-Me too...trodde jag var en vintermänniska, men i år har jag verkligen njutit av värmen och de ljumma sommarkvällarna...Nu har jag dessutom kört AB:s Viktklubb och gått ner llite i vikt, så nu hade det varit ÄNNU roligare om sommaren hade fortsatt ett tag till...
At 3:15 em,
Jenny said…
Jösses vad fint det ser ut. Vad han har vuxit lill killen! Men är det fortfarande sommar och fint väder hemma? Det är ju för tusan oktober nu???
At 8:57 em,
Anonym said…
Hej! Jag tänkte bara tacka för dina uppmuntrande ord i min blogg efter olyckan. Ännu vet man inte hur det blir med nerverna i armen, så vi får se om det blir vänstergreppad gitarr som är lösningen eller något annat.
At 1:03 em,
Lilla P said…
Mysigt!
Pussa på honom från mig och lillan!!!
At 2:08 em,
maruschka said…
jenny - Just idag regnar det, men senast igår, 1/10, satt vi ute och fikade på eftermiddagen utan ytterkläder, och det är väl i o f sig ganska unikt...*s*
Kul att höra från dig, önskar jag hade dina muskler numera, du borde väl vara ganska vältränad vid det här laget?...*kram*
Lars- Jag är glad att du lever!!! När man är mamma själv (sonen är tre och ett halvt) så får man förmågan ännu mer att tänka sig in i andra mammors situationer, och jag grinade som en jag vet inte vad när din mamma (som jag aldrig har träffat) avböjde bloggträffen och berättade om din olycka...
Jag följde ditt tillfrisknande sedan och jag håller en tumme för att du blir fullt återställd, men samtidigt får jag en känsla av att du är nöjd med att du lever ändå?...*kram*
Skicka en kommentar
<< Home